Min kropp fick nog och tog kommandot

I en värld som hyllar prestation är det lätt att ryckas med i tempot. Många bollar i luften samtidigt premieras och de som maskar på jobbet märks inte för att vi andra täcker upp.

Precis så levde jag. Jag gjorde alltid mitt yttersta i mån om att ligga bra till, tog vid där mina kollegor brast och tog med mig jobbet hem. Idioti är vad det är och ingenting annat. Kroppen sade ifrån gång på gång; näsblod, migrän och trötthet till en början. De timmar jag inte var på jobbet sov jag. Som en död. Sedan eskalerade symtomen. Värk i kroppen, överkänslighet och allergier, IBS, oregelbunden mens, migrän och huvudvärk ännu oftare än tidigare. Och jag bara körde på.

Jag förstod inte att alla de där symtomen var kroppens sätt att kommunicera med mig, den ropade på hjälp och jag hörde den inte.

När jag efter min tredje utmattning var på väg tillbaka till jobbet i form av några få timmar i veckan fick min kropp nog. Eftersom den inte var redo men jag ändå forcerade blev kroppen tvungen att ta i med hårdhandskarna. I juli 2022 insjuknade jag i covid och sedan blev jag aldrig frisk. Som jag ser det så är det min kropp som nu tvingar mig att både sänka tempot och förändra mitt mindset. Mina symtom är nämligen sådana att jag inte längre kan pressa mig själv.

• 

• 

• 

Jag blir häftigt andfådd av att bära något uppför källartrappan, tex dammsugaren. Efter en rask promenad på tjugo minuter måste jag lägga mig ner och vila så nu är det bara långsamma promenader med vovvarna som gäller. Den vanliga städningen måste jag dela upp i många små moment och storstädningen behöver jag ta hjälp till, så även matlagning.

Listan på saker jag inte längre kan göra kan göras lång, men konstigt nog så är det positivt. Nu MÅSTE jag nämligen lära mig (1) lyssna på kroppen, (2) sänka tempot och (3) sänka kraven på mig själv. En lärdom jag borde ha lärt mig för längesedan kan tyckas, men vi lär oss inte läxan förrän vi är redo att ta till oss lärdomen. Jag tror att jag gjort det nu. Men det trodde jag å andra sidan även efter alla mina utmattningar. Och visst kan jag pressa mig själv över gränsen fortfarande även om maxgränsen är mycket, mycket lägre än förut. Men den här gången kommer lärdomen direkt och obönhörligt - nervsmärtorna i mina ben blir värre vilket gör sömnen sämre. Och ju tröttare jag är desto sämre mår jag rent fysiskt.

• 

• 

• 

Kroppen och själen vet vad som är rätt för oss. Problemet är bara att själen pratar med väldigt små bokstäver så hjärnan överröstar den till 100%. Så länge vi är i görandet. Det är endast i stillhet och tystnad vi kan höra vår själ, något vi inte hinner med när vi har fullt upp med göranden. När vi kan gå från görande till varande kommer vi att börja höra själens röst. Kanske är det även då vi kan förstå kroppens sätt att kommunicera.

En vis man (eller kvinna) sade en gång att vi ska sitta tysta och stilla i naturen i 20 minuter varje dag. Förutom de dagarna vi inte har tid, då ska vi sitta i 60 minuter. Jag gillar den.