Flummet som hjälpte mig må bättre

Det finns något som heter Human Design. Där tittar man på vilken energityp man är utifrån födelseort, datum och tid. Det finns fem stycken grundläggande energityper med oändligt många variabler beroende på vad alla siffror och pilar man får fram visar.

Ju mer man vet om sitt eget resultat desto lättare är det såklart att leva "rätt" så att säga, men man kommer väldigt långt med att bara veta sin energityp. Alla dessa fem energityper är nämligen olika, såklart, precis som alla vi människor är. Vad som ger och vad som tar energi samt hur de bör fördela den energin över dagen skiljer sig mycket åt, och den kunskapen kan förändra MYCKET. Om man börjar leva utifrån sin Human Design-profil vill säga.

Manifestor, Manifesting Generator, Generator, Projector och reflector är de fem energityperna. Jag är en projector. Energimässigt betyder det i korta ordalag att jag inte är skapt för att ha en jämn nivå av energi hela dagen. Istället ska jag jobba i korta intervaller, kan vara mycket intensivt, för att sedan vila. Bara med den informationen förstår man ju att en projector inte är skapt för ett 7-16-jobb.

Ändå har jag bara haft arbeten där man börjar på morgonen för att sedan jobba i 8 timmar innan man går hem. Trots att mina energinivåer varit låga och till och med slut har jag bitit ihop och fortsatt, ibland till och med höjt tempot ytterligare för att visa att jag duger till. Eller för att "alla andra klarar ju av det".

Vad händer då när man går emot sin energityp? Inget, trodde jag. Men det trodde jag bara för att jag lärt mig stänga av kroppens signaler. I verkligheten mår man skit, eller jag gjorde iallafall det. Utan att fatta varför.

Ångest, oro och rädsla över att inte vara bra nog eftersom jag uppenbarligen inte klarade av vardagslivet som andra. De kunde minsann jobba 7-16 fem dagar i veckan och sedan ägna sig åt diverse aktiviteter, träning och festligheter som om det vore det mest naturliga i världen. Dessutom kunde de jobba extra. Och jag hakade på. Sedan blev det en utmattning för att jag hakat på för länge. Ångest och panikångest över att inte kunna fungera "normalt".

Terapi och medicin och sedan upp i sadeln igen, eller ska jag säga tillbaka i ekorrhjulet? Samma visa som även här slutade med ett besök i den berömda väggen.

Tre gånger gick jag in i väggen. Och varje gång kände jag mig värdelös som inte kunde fungera "normalt".

Redan innan den tredje vändan hade jag börjat följa andra personer på sociala medier, personer som resonerade och tänkte annorlunda. En del till och med levde annorlunda. Men då var jag inte redo att ta till mig det. I och med det tredje mötet med väggen blev jag redo.

Jag gjorde först en Soul Realignment hos Kathja Rosberg, den vände upp och ner på typ allt samtidigt som overkligt många pusselbitar föll på plats. Någon månad senare gjorde jag en grundläggande Human Design-reading hos Tess Waltenburg. Vilken grej! All den här nya informationen (som nästan blev överväldigande) kändes lite som att få en karta med vägen hem till sig själv utstakad. Nu var det bara att börja gå.

När jag sedan började leva utefter allt det här nya märkte jag hur mycket bättre det fick mig att må. Jag ska inte ljuga och säga att det var som en dans på rosor, invanda tankar och sanningar om vad som är rätt och fel ändrar man inte på i en handvändning. Bara tanken på att vi har en själ som redan vet vad som är rätt och inte för oss var ju överväldigande och kändes mest som humbug och flum.

Jag valde dock att leka med tanken på att allt det här nya var sant. Vad hade jag att förlora, mer än att folk eventuellt skulle skratta åt mig (hemska tanke)? Sakta men säkert (???) började jag treva mig fram, i tysthet såklart, jag var inte redo att skylta med allt det här flummiga riktigt än. Och lika sakta men säkert började jag må bättre.

Så hur började jag, vilka förändringar gjorde jag? Till att börja med så jobbade jag med mitt dåliga samvete över att behöva vila i tid och otid. Eftersom det är normalt för en projector att behöva vila dagtid, ibland till och med flera gånger, var det ju onödigt att känna dåligt samvete över det resonerade jag och tog itu med den känslan. Försökte iallafall. Det krävdes en hel del arbete och tid.

Samtidigt började jag tillåta mig att vila när behovet knackade på oavsett vad klockan var och oavsett hur mycket eller lite jag fått gjort. Det är så lätt att fastna i tron att vi behöver göra oss förtjänta av vila innan vi faktiskt tar en paus. "När jag gjort det här så kan jag vila". Den destruktiva tanken var ju grunden till mitt dåliga samvete. Och att vila med dåligt samvete blir ingen vila pga den inre stressen tankarna skapar.

Känslan av att krypa ner i sängen eller soffan har alltid fått hela mitt väsen att le. Att sova, att dagdrömma eller bara ligga och stirra rätt upp i taket timme efter timme har alltid varit en favoritsyssla. Hade jag vetat om Human Design tidigare så hade jag kanske förstått varför, att det var min själ som njöt av att jag gjorde det som var rätt för mig.

"Du kommer inte att kunna sova i natt om du vilar så mycket på dagtid" eller "du måste lida av näringsbrist som är så trött jämt" var invändningar mamma kom med, i all välmening såklart. Hon var ju orolig för mig. Men se, det har aldrig varit några svårigheter med nattsömnen trots ryggläge på dagen.

I och med att jag sänkte tempot på livet började jag även höra min inre röst, den som är till för att guida oss rätt, även om det fortfarande var som ilsnabba viskningar. Men ju mer jag sänkte tempot på livet desto tydligare hörde jag den där rösten. Och som den pratade! Fortfarande snabbt och tyst och utan att repetera sig om jag inte hörde, men den pratade! Hur hade jag kunnat missa det här?

Svaret är enkelt, vår inre röst kan bara göra sig hörd över bruset från hjärnan när vi är i stillhet. I tystnad. Idag är vi så vana att multitaska så vi inte ens märker det. Till exempel så promenerar många av oss med en ljudbok i öronen istället för i tystnad. Eller passar på att ringa de där samtalen medan vi kör bil. Vi försöker hinna med så mycket på så kort tid som möjligt och hur kan vi effektivisera vardagen så vi hinner ännu mera? Nutidens viktigaste fråga. (Här himlar jag med ögonen så läs med ironi).

Med små, små myrsteg tog jag mig närmare och närmare en ny livsstil. En hållbar livsstil, inte en livsstil där högt tempo och multitasking premieras. "Jobbade du trots att du kände dig risig? Det var bra gjort att inte lämna dina kollegor i sticket." Fuck. That. Shit. Det är ALDRIG till en fördel att gå emot kroppen!

Nån sade en gång att det inte är meningen att livet ska kännas svårt, tvärtom, det är meningen att livet ska kännas lätt. När det känns motigt eller skavigt är det en på innelse till oss att vi är på väg åt fel håll. Den filosofin köper jag, vem vill inte ha ett liv i lätthet liksom?