Döden och jag

Döden och jag har aldrig kommit överens. Jag har försökt att försonats med tanken på att döden är en helt naturlig del av livet, men utan framgång. Men det är inte min egen död som skrämmer mig.

Varför skulle min egen död skrämma mig? Jag menar, när jag är död så är jag ju död. Inte ensam kvar med sorg och annat elände. Den sista tiden innan jag far iväg för att knacka på hos Sankte Per kanske kommer att vara olidligt smärtsam, men även om det vore oerhört olyckligt så är det en annan sak.

Nej, det är mina närmastes död som skrämmer mig. Att mina syskon och syskonbarn skulle kasta in handduken tänker jag inte så mycket på, troligtvis på grund av deras ålder. Visst kan man trilla av pinn när som helst, men det är ändå mer troligt att mina föräldrar säger tack och hej före. De har liksom nått den åldern nu där Liemannen skulle kunna knacka på vilken dag som helst. Eller natt för den delen.

Tid ja, farsan snart 80 och morsan 70. Knappt två år kvar. Numera försöker jag ta tillvara på all tid som finns. Jag riktigt suger i mig alla små detaljer hos mina föräldrar. Karaktärsdrag, egenheter, hur de pratar, deras doft, deras skratt, alla samtal om både stort och smått. Kläder, åsikter, humor. Med tanke på vilka fantastiskt fina människor de är så vore det väl fan om de inte skulle få dela middagsbord med Gud.

Världen kommer att bli tom utan dem, och det är den tomheten som skrämmer mig. Hur ska livet kunna rulla vidare som vilken spelfilm som helst när de lämnat denna jord? Hur ska jag kunna rulla vidare?

Jag fattar att jag kommer ta mig vidare och jag vet att jag inte ska bekymra mig om det nu, ändå gör jag det. Ett liv utan mamma och pappa har skrämt mig så länge jag kan minnas. De har ju alltid funnits där och just därför blir tomheten så enormt stor, för att inte tala om omställningen. Ingen mamma som bakar bröd längre. Ingen pappa som... (paus för gråt).

En trygg hamn... Stabil som en klippa har den där hamnen alltid funnits där. Löst bekymmer och världsproblem med och för sina barn. Även ett och annat korsord har hunnits med. Kommit med goda råd, ombedda och oombedda, alltid med vårat bästa i åtanke. Just nu samlar jag minnen för glatta livet, suger i mig dem som en svamp. Ändå känns det inte som att det räcker...