Jag har fått en diagnos

Och jag kommer aldrig att bli frisk. Åtminstone inte enligt vården. Det finns inget de kan göra annat än smärtlindring, det vill säga de mediciner jag går på idag.

Tunnfiberneuropati är namnet på min diagnos. Jorå, fint ska det va! I korta ordalag betyder det att det är de tunna nerverna längre ut på "grenarna" som inte funkar som de ska. Och det finns det tydligen ingen bot på.

Jag vet inte hur jag känner inför det beskedet. Känner mig konstigt nog lite nedslagen trots att jag sedan länge sagt att vården inte kommer att kunna göra mig frisk. Kanske fanns det ändå ett litet hopp kvar där inne någonstans... Som fick ett bryskt slut. Jag vet inte...

Det jag däremot vet är att människan i grund och botten är en självläkande organism, OM vi ger den rätt förutsättningar. Något jag uppenbarligen inte gjort, men det visste jag redan. Och med den vetskapen undrar jag ytterligare över varför beskedet gjorde mig så pass nedslagen. Nåväl, det är väl ändå rätt normalt att känns så gissar jag.

Min tro på att det är jag själv som behöver göra jobbet för att bli frisk har funnits länge. Kan det vara så att jag inte riktigt trott på det och därför blev så nedslagen? Hur som helst, nu är det ju upp till mig om förändring ska ske. Bara mig. Den resan började jag i och för sig med för ett bra tag sedan, men nu är det liksom slutgiltigt. Att det är upp till mig själv.

Känner jag mig utlämnad? Ensam? Jag vet inte. Och det spelar ingen roll. Jag låter känslorna få vara som de är utan att djupdyka i varför. Tillåter mig att vara i den. Stanna i den istället för att hitta på något för att slippa känna. Den klingar av när den gjort sitt. När det är dags. Och då går jag vidare.