Varning för pessimistiskt inlägg

Idag är en sån dag då jag vill lägga till ett fult ord efter varje ord som kommer ur min mun och använda upp hela mitt vokabulär av fula ord. Gärna googla efter några nya.

Jag är oerhört tacksam över att det numera är långt emellan de skitnätter som är nästintill helvetesnätter. Jag har en skala 1 - 7 med benämningarna helvete, skit, nja, ok, bra, mycket bra och där siffran sju motsvarar hur nätterna var innan jag blev sjuk i postcovid. Har hittills inte hänt en endaste gång, men det sägs ju att hoppet är det sista som överger människan.

• 

• 

• 

Natten som var landade på 1,5. Det vill säga mellan helvete och skit där helvetesnätterna är så illa att jag ligger på golvet och skriker och gråter samtidigt som jag vrider mig som en daggmask på en metkrok i smärta. Mycket o-angenämnt och inget jag önskar min värsta fiende (om jag hade nån, hoppas inte det).

Stunderna av sömn har varit få och korta. Avsnitten av "House of the dragon" många. Då jag inte är hemma hos mig kan jag inte ställa mig att måla, annars är det ett bra alternativ för då jag kan glömma nervsmärtorna i korta stunder. Att titta på serie är ett annat alternativ.

Jag försöker lägga mig för att vila men direkt så vrålar benen "I helvete heller!" Sen är det bara att stiga upp.., igen. Suck. Och jag som alltid älskat att sova, med betoning på älskat.

• 

• 

• 

När sömnen varit bristfällig i ungefär tre år behövs det inte så mycket för att hela livet ska kännas nattsvart. Jag minns hur det var ungefär sex månader efter att jag insjuknat, då var den absoluta kulmen. Liggandes på golvet i smärtor från helvetet ringde jag mamma samtidigt som jag grät och ylade, mer än en gång. In till akuten i Västerås. Mamma i ilfart från Nora för att möta upp. Ingen hjälp. Mer än en gång.

Då minns jag att jag tänkte "jag orkar inte leva så här." Mer än en gång. Efteråt har jag fått veta att mamma var så rädd för att jag skulle ta livet av mig (ja det var så illa) så hon såg till att Titti kom in i mitt liv, en liten pomeraniantik som behövde nytt hem. Hon visste att jag aldrig skulle ta livet av mig och lämna hunden efter mig.

Observera dock skillnaden i "jag orkar inte leva så här" och "jag vill ta livet av mig." Det sistnämnda varken sade eller tänkte jag. Någonsin.