Search this site

Med den lilla haken att det här "just nu" verkar vara längre än vad jag trodde menades med "just nu". Jag vill kasta saker omkring mig, slå sönder något, skrika rakt ut av ilska och förtvivlan. Det allra sista jag vill göra är känna tacksamhet och tänka positivt. Den biten är jag sjukt less på just nu. Jag orkar inte ens bry mig om att himlen är vacker så här vi 15-tiden när solen är på väg ner. Jag är bara arg. Och ledsen. Irriterad. Vad sjutton har jag gjort för att förtjäna det här? Inte ett skit, jag vet. Inte för att förtjäna det här, men för att hamna i den här situationen kanske jag har bidragit med en del. För vem ska jag annars skylla på än mig själv? Det är ju jag som gjort alla val hittills i livet och det är de som lett mig hit. Känns piss att tänka så. Helst skulle jag vilja skylla på någon annan, vem som helst skulle gladeligen få ta över ansvaret för den här skiten. Om jag leker med tanken på att livet alltid kommer att se ut så här så ljusnar inte mina tankar direkt, men jag måste även leka med tanken på att det är en alternativ verklighet. "Kan du tänka dig sjuk så kan du tänka dig frisk". "Kan du äta dig sjuk så kan du äta dig frisk". Jag vet, men tänk om den tid jag har kvar här i jordelivet inte räcker till för att hinna göra mig frisk? Och även om den gör, hur ska jag välja att leva under tiden? För sanningen är ju den (hur lite jag än vill vara det allra minsta positiv nu) att livet behöver vara drägligt den tid vi är givna. Varken mitt liv eller de omkring mig blir ju bättre av att jag går omkring och är en arg liten satmara. Åtminstone inte hela tiden, men det måste få vara okej att falla, tycka synd om sig själv och vara arg på livet i stort emellanåt. Jag såg en film nyligen, "Annorlunda människor" tror jag den hette. Dansk produktion om jag minns rätt. Skit samma. De hade ett uttryck som de använde när de kände att det behövdes. "Fuck allt". Bara så där. Fuck allt helt enkelt. Ibland passar just det uttrycket väldigt bra för att beskriva hur livet känns och då är det okej att använda det. Det är även okej att skrika, vråla och fulgråta. För det är okej att uttrycka allt man känner och det är okej att låta de känslorna ta plats så länge det känns nödvändigt. Det är till och med okej att använda könsord om du känner att du behöver det för att få ur dig skiten. Ja, inte riktat emot någon såklart utan bara som ett utryck för dina känslor. Och mina. Så nu säger jag fuck allt för den här gången och surar vidare. För när det till och med gör ont att ha sömlösa trosor på sig är fuck allt helt rätt uttryck att slänga sig med. Helst med dansk brytning för trovärdig effekt. Tack för att du läst ända hit, lämna gärna en tanke eller två... Och glöm inte att ta hand om dig.

Döden och jag har aldrig kommit överens. Jag har försökt att försonats med tanken på att döden är en helt naturlig del av livet, men utan framgång. Men det är inte min egen död som skrämmer mig. Varför skulle min egen död skrämma mig? Jag menar, när jag är död så är jag ju död. Inte ensam kvar med sorg och annat elände. Den sista tiden innan jag far iväg för att knacka på hos Sankte Per kanske kommer att vara olidligt smärtsam, men även om det vore oerhört olyckligt så är det en annan sak. Nej, det är mina närmastes död som skrämmer mig. Att mina syskon och syskonbarn skulle kasta in handduken tänker jag inte så mycket på, troligtvis på grund av deras ålder. Visst kan man trilla av pinn när som helst, men det är ändå mer troligt att mina föräldrar säger tack och hej före. De har liksom nått den åldern nu där Liemannen skulle kunna knacka på vilken dag som helst. Eller natt för den delen. Tid ja, farsan snart 80 och morsan 70. Knappt två år kvar. Numera försöker jag ta tillvara på all tid som finns. Jag riktigt suger i mig alla små detaljer hos mina föräldrar. Karaktärsdrag, egenheter, hur de pratar, deras doft, deras skratt, alla samtal om både stort och smått. Kläder, åsikter, humor. Med tanke på vilka fantastiskt fina människor de är så vore det väl fan om de inte skulle få dela middagsbord med Gud. Världen kommer att bli tom utan dem, och det är den tomheten som skrämmer mig. Hur ska livet kunna rulla vidare som vilken spelfilm som helst när de lämnat denna jord? Hur ska jag kunna rulla vidare? Jag fattar att jag kommer ta mig vidare och jag vet att jag inte ska bekymra mig om det nu, ändå gör jag det. Ett liv utan mamma och pappa har skrämt mig så länge jag kan minnas. De har ju alltid funnits där och just därför blir tomheten så enormt stor, för att inte tala om omställningen. Ingen mamma som bakar bröd längre. Ingen pappa som... (paus för gråt). En trygg hamn... Stabil som en klippa har den där hamnen alltid funnits där. Löst bekymmer och världsproblem med och för sina barn. Även ett och annat korsord har hunnits med. Kommit med goda råd, ombedda och oombedda, alltid med vårat bästa i åtanke. Just nu samlar jag minnen för glatta livet, suger i mig dem som en svamp. Ändå känns det inte som att det räcker...

Det finns något som heter Human Design. Där tittar man på vilken energityp man är utifrån födelseort, datum och tid. Det finns fem stycken grundläggande energityper med oändligt många variabler beroende på vad alla siffror och pilar man får fram visar. Ju mer man vet om sitt eget resultat desto lättare är det såklart att leva "rätt" så att säga, men man kommer väldigt långt med att bara veta sin energityp. Alla dessa fem energityper är nämligen olika, såklart, precis som alla vi människor är. Vad som ger och vad som tar energi samt hur de bör fördela den energin över dagen skiljer sig mycket åt, och den kunskapen kan förändra MYCKET. Om man börjar leva utifrån sin Human Design-profil vill säga. Manifestor, Manifesting Generator, Generator, Projector och reflector är de fem energityperna. Jag är en projector. Energimässigt betyder det i korta ordalag att jag inte är skapt för att ha en jämn nivå av energi hela dagen. Istället ska jag jobba i korta intervaller, kan vara mycket intensivt, för att sedan vila. Bara med den informationen förstår man ju att en projector inte är skapt för ett 7-16-jobb. Ändå har jag bara haft arbeten där man börjar på morgonen för att sedan jobba i 8 timmar innan man går hem. Trots att mina energinivåer varit låga och till och med slut har jag bitit ihop och fortsatt, ibland till och med höjt tempot ytterligare för att visa att jag duger till. Eller för att "alla andra klarar ju av det". Vad händer då när man går emot sin energityp? Inget, trodde jag. Men det trodde jag bara för att jag lärt mig stänga av kroppens signaler. I verkligheten mår man skit, eller jag gjorde iallafall det. Utan att fatta varför. Ångest, oro och rädsla över att inte vara bra nog eftersom jag uppenbarligen inte klarade av vardagslivet som andra. De kunde minsann jobba 7-16 fem dagar i veckan och sedan ägna sig åt diverse aktiviteter, träning och festligheter som om det vore det mest naturliga i världen. Dessutom kunde de jobba extra. Och jag hakade på. Sedan blev det en utmattning för att jag hakat på för länge. Ångest och panikångest över att inte kunna fungera "normalt". Terapi och medicin och sedan upp i sadeln igen, eller ska jag säga tillbaka i ekorrhjulet? Samma visa som även här slutade med ett besök i den berömda väggen. Tre gånger gick jag in i väggen. Och varje gång kände jag mig värdelös som inte kunde fungera "normalt". Redan innan den tredje vändan hade jag börjat följa andra personer på sociala medier, personer som resonerade och tänkte annorlunda. En del till och med levde annorlunda. Men då var jag inte redo att ta till mig det. I och med det tredje mötet med väggen blev jag redo. Jag gjorde först en Soul Realignment hos Kathja Rosberg , den vände upp och ner på typ allt samtidigt som overkligt många pusselbitar föll på plats. Någon månad senare gjorde jag en grundläggande Human Design-reading hos Tess Waltenburg . Vilken grej! All den här nya informationen (som nästan blev överväldigande) kändes lite som att få en karta med vägen hem till sig själv utstakad. Nu var det bara att börja gå. När jag sedan började leva utefter allt det här nya märkte jag hur mycket bättre det fick mig att må. Jag ska inte ljuga och säga att det var som en dans på rosor, invanda tankar och sanningar om vad som är rätt och fel ändrar man inte på i en handvändning. Bara tanken på att vi har en själ som redan vet vad som är rätt och inte för oss var ju överväldigande och kändes mest som humbug och flum. Jag valde dock att leka med tanken på att allt det här nya var sant. Vad hade jag att förlora, mer än att folk eventuellt skulle skratta åt mig (hemska tanke)? Sakta men säkert (???) började jag treva mig fram, i tysthet såklart, jag var inte redo att skylta med allt det här flummiga riktigt än. Och lika sakta men säkert började jag må bättre. Så hur började jag, vilka förändringar gjorde jag? Till att börja med så jobbade jag med mitt dåliga samvete över att behöva vila i tid och otid. Eftersom det är normalt för en projector att behöva vila dagtid, ibland till och med flera gånger, var det ju onödigt att känna dåligt samvete över det resonerade jag och tog itu med den känslan. Försökte iallafall. Det krävdes en hel del arbete och tid. Samtidigt började jag tillåta mig att vila när behovet knackade på oavsett vad klockan var och oavsett hur mycket eller lite jag fått gjort. Det är så lätt att fastna i tron att vi behöver göra oss förtjänta av vila innan vi faktiskt tar en paus. "När jag gjort det här så kan jag vila". Den destruktiva tanken var ju grunden till mitt dåliga samvete. Och att vila med dåligt samvete blir ingen vila pga den inre stressen tankarna skapar. Känslan av att krypa ner i sängen eller soffan har alltid fått hela mitt väsen att le. Att sova, att dagdrömma eller bara ligga och stirra rätt upp i taket timme efter timme har alltid varit en favoritsyssla. Hade jag vetat om Human Design tidigare så hade jag kanske förstått varför, att det var min själ som njöt av att jag gjorde det som var rätt för mig. "Du kommer inte att kunna sova i natt om du vilar så mycket på dagtid" eller "du måste lida av näringsbrist som är så trött jämt" var invändningar mamma kom med, i all välmening såklart. Hon var ju orolig för mig. Men se, det har aldrig varit några svårigheter med nattsömnen trots ryggläge på dagen. I och med att jag sänkte tempot på livet började jag även höra min inre röst, den som är till för att guida oss rätt, även om det fortfarande var som ilsnabba viskningar. Men ju mer jag sänkte tempot på livet desto tydligare hörde jag den där rösten. Och som den pratade! Fortfarande snabbt och tyst och utan att repetera sig om jag inte hörde, men den pratade! Hur hade jag kunnat missa det här? Svaret är enkelt, vår inre röst kan bara göra sig hörd över bruset från hjärnan när vi är i stillhet. I tystnad. Idag är vi så vana att multitaska så vi inte ens märker det. Till exempel så promenerar många av oss med en ljudbok i öronen istället för i tystnad. Eller passar på att ringa de där samtalen medan vi kör bil. Vi försöker hinna med så mycket på så kort tid som möjligt och hur kan vi effektivisera vardagen så vi hinner ännu mera? Nutidens viktigaste fråga. (Här himlar jag med ögonen så läs med ironi). Med små, små myrsteg tog jag mig närmare och närmare en ny livsstil. En hållbar livsstil, inte en livsstil där högt tempo och multitasking premieras. "Jobbade du trots att du kände dig risig? Det var bra gjort att inte lämna dina kollegor i sticket." Fuck. That. Shit. Det är ALDRIG till en fördel att gå emot kroppen! Nån sade en gång att det inte är meningen att livet ska kännas svårt, tvärtom, det är meningen att livet ska kännas lätt. När det känns motigt eller skavigt är det en på innelse till oss att vi är på väg åt fel håll. Den filosofin köper jag, vem vill inte ha ett liv i lätthet liksom?

Och jag kommer aldrig att bli frisk. Åtminstone inte enligt vården. Det finns inget de kan göra annat än smärtlindring, det vill säga de mediciner jag går på idag. Tunnfiberneuropati är namnet på min diagnos. Jorå, fint ska det va! I korta ordalag betyder det att det är de tunna nerverna längre ut på "grenarna" som inte funkar som de ska. Och det finns det tydligen ingen bot på. Jag vet inte hur jag känner inför det beskedet. Känner mig konstigt nog lite nedslagen trots att jag sedan länge sagt att vården inte kommer att kunna göra mig frisk. Kanske fanns det ändå ett litet hopp kvar där inne någonstans... Som fick ett bryskt slut. Jag vet inte... Det jag däremot vet är att människan i grund och botten är en självläkande organism, OM vi ger den rätt förutsättningar. Något jag uppenbarligen inte gjort, men det visste jag redan. Och med den vetskapen undrar jag ytterligare över varför beskedet gjorde mig så pass nedslagen. Nåväl, det är väl ändå rätt normalt att känns så gissar jag. Min tro på att det är jag själv som behöver göra jobbet för att bli frisk har funnits länge. Kan det vara så att jag inte riktigt trott på det och därför blev så nedslagen? Hur som helst, nu är det ju upp till mig om förändring ska ske. Bara mig. Den resan började jag i och för sig med för ett bra tag sedan, men nu är det liksom slutgiltigt. Att det är upp till mig själv. Känner jag mig utlämnad? Ensam? Jag vet inte. Och det spelar ingen roll. Jag låter känslorna få vara som de är utan att djupdyka i varför . Tillåter mig att vara i den. Stanna i den istället för att hitta på något för att slippa känna. Den klingar av när den gjort sitt. När det är dags. Och då går jag vidare.

Idag är en sån dag då jag vill lägga till ett fult ord efter varje ord som kommer ur min mun och använda upp hela mitt vokabulär av fula ord. Gärna googla efter några nya. Jag är oerhört tacksam över att det numera är långt emellan de skitnätter som är nästintill helvetesnätter. Jag har en skala 1 - 7 med benämningarna helvete, skit, nja, ok, bra, mycket bra och där siffran sju motsvarar hur nätterna var innan jag blev sjuk i postcovid. Har hittills inte hänt en endaste gång, men det sägs ju att hoppet är det sista som överger människan. Natten som var landade på 1,5. Det vill säga mellan helvete och skit där helvetesnätterna är så illa att jag ligger på golvet och skriker och gråter samtidigt som jag vrider mig som en daggmask på en metkrok i smärta. Mycket o-angenämnt och inget jag önskar min värsta fiende (om jag hade nån, hoppas inte det). Stunderna av sömn har varit få och korta. Avsnitten av "House of the dragon" många. Då jag inte är hemma hos mig kan jag inte ställa mig att måla, annars är det ett bra alternativ för då jag kan glömma nervsmärtorna i korta stunder. Att titta på serie är ett annat alternativ. Jag försöker lägga mig för att vila men direkt så vrålar benen "I helvete heller!" Sen är det bara att stiga upp.., igen. Suck. Och jag som alltid älskat att sova, med betoning på älskat . När sömnen varit bristfällig i ungefär tre år behövs det inte så mycket för att hela livet ska kännas nattsvart. Jag minns hur det var ungefär sex månader efter att jag insjuknat, då var den absoluta kulmen. Liggandes på golvet i smärtor från helvetet ringde jag mamma samtidigt som jag grät och ylade, mer än en gång. In till akuten i Västerås. Mamma i ilfart från Nora för att möta upp. Ingen hjälp. Mer än en gång. Då minns jag att jag tänkte "jag orkar inte leva så här." Mer än en gång. Efteråt har jag fått veta att mamma var så rädd för att jag skulle ta livet av mig (ja det var så illa) så hon såg till att Titti kom in i mitt liv, en liten pomeraniantik som behövde nytt hem. Hon visste att jag aldrig skulle ta livet av mig och lämna hunden efter mig. Observera dock skillnaden i "jag orkar inte leva så här" och "jag vill ta livet av mig." Det sistnämnda varken sade eller tänkte jag. Någonsin.

Om vi bara strävar efter de stora sakerna i livet missar vi hela poängen med livet, nämligen att LEVA. Att sträva efter något gör många gånger att vi lever i framtiden istället för i nuet och då missar vi alla de små ögonblicken som gör livet storartat. Regnet som smattrar mot taket, doften av årets första höstmorgon, vindens sus i trädkronorna och alla olika fågelkvitter omkring oss. Sambon som smeker vår skuldra i förbifarten, ett leende från en främling, till och med hur maten smakar upplevs inte för att vi är upptagna med att leva i framtiden inuti vårat huvud. Samtidigt tycker jag att det kan vara bra att sträva efter något, att ha något att se fram emot, något man vill uppnå. Men det är viktigt (kom ihåg nu att det här är vad jag tycker) att samtidigt vara tacksam och känna glädje över det som redan är. Att hela tiden gå omkring och längta bort från sitt eget liv gör ju ingen människa glad. Och jag är övertygad om att vårat humör och vår sinnesstämning påverkar även vår fysiska hälsa. Att till exempel gå omkring med oro i kroppen kan visa sig som huvudvärk eller spända axlar. Kanske även ångest och migrän. Om vi går omkring med negativa tankar, hur ska inte det då påverka oss i längden? Att känna tacksamhet tror jag är nyckeln till ett både lyckligt och friskt liv. Åtminstone en av de viktiga nycklarna. Högre lön, ett bättre jobb, en helt ny karriär, ett nytt boende, ett eget hus, ett nytt kök, en ny partner, en till utbildning eller kurs, en ny och lättare kropp, nya kläder... "När jag har det där , då kommer jag att vara nöjd." Är det egentligen inte bara en tankefälla? Tänk om vi istället såg, och då menar jag verkligen såg, soluppgången som något magiskt trots att den går upp varje dag? Eller såg sambons snabba beröring som den kärleksförklaring det faktiskt är? Skulle inte vi må bättre då? Skulle inte världen må bättre då? När vi ser magin och skönheten i det lilla blir livet plötsligt rikt, det känns lättare att leva och vi hänger inte längre upp oss på småsaker. Istället skapar vi minnen för livet av en så enkel sak som att sitta ute på verandan och lyssna på regnet.

In a world that often feels rushed and chaotic, finding ways to slow down and connect with our inner selves becomes essential. As we journey through our lives, exploring our creativity can be a powerful tool in cultivating a deeper connection with our souls. Creativity is not limited to traditional artistic pursuits such as painting or writing; it can manifest in countless forms, from cooking a delicious meal to arranging flowers, from decorating a room to doodling in a notebook. The key is to tap into that wellspring of inspiration that lies within each of us. One way to foster creativity is to embrace the concept of slow living. This lifestyle encourages us to savor each moment, to be present in our daily tasks, and to find joy in simplicity. By slowing down and allowing ourselves to fully experience the world around us, we open the door to new ideas and perspectives. Self-care is another crucial aspect of nurturing our artistic souls. Taking the time to care for our physical, mental, and emotional well-being not only enhances our creativity but also allows us to show up fully in our creative pursuits. Whether it's taking a leisurely bath, going for a nature walk, or practicing meditation, self-care practices can help us recharge and replenish our creative energies. As we embark on our art journey, it's important to remember that creativity is a deeply personal and unique expression of who we are. There is no right or wrong way to be creative, and embracing our individuality is key to unlocking our artistic potential. By staying true to ourselves and following our passions, we can create work that is authentic and meaningful. So, let's embrace slow living, prioritize self-care, and delve deep into our creative endeavours. Let's explore the depths of our artistic souls and discover the beauty that lies within. Let's connect with our creativity in a way that nourishes and uplifts us, leading us to a more soulful and fulfilling life.